Isabel Dreveborn

Den senaste veckan har det pågått en debatt som jag blivit berörd av. Debatten började med inlägget "Den blåsta generationen" av Ann Sharlott Altstedt på aftonbladet.se, fortsatte på blondinbella.se och avslutades på svtdebatt.se. Under resans gång har Blondinbella, bloggvärlden och den ytliga blåsta 80-talistgenerationen blivit ifrågasatt. Isabella Löwengrip har blivit ifrågasatt, Elin Kling har blivit ifrågasatt och även jag har blivit ifrågasatt. Min världsbild har fått sig en törn vilket gjort mig en aning vilsen.

.

För er som känner mig vet att Blondinbella är en person som jag ser upp till. Hon är den unga entreprenören som flyttar berg, som skapar företag och som tjänar pengar. Hon lever ett glamliv med vipbord, taxi och städerska. Hon blir hyllad av äldre, yngre och är till på köpet ödmjuk. Hon är den person jag vill vara och lever det livet jag vill ha. När jag var yngre såg jag upp till Back Street Boys. Idag, 15 år senare ser jag upp till BlondinBella. Same Same? Kanske. Under denna vecka har jag insett att jag inte bara ser upp till henne, jag försvarar henne och tar okritiskt in hennes egoboostande kommentarer såsom ”vill du så kan du, ha kul och stå på dig". Att det fanns kompetenta människor som inte blir inspirerad av Blondinbella har för mig varit svårt att förstå. Fram tills nu. Min världsbild har blivit rubbad, den har fått sig en törn...

.

Det var när jag läste Unni Drougges inlägg på svtdebatt.se som mitt fokus kom att ändras, kanske inte helt men ändå - något är annorlunda. Det är ingen smutskastningsartikel såsom Altstedts utan artikeln innehåller mer underbyggda argument varför Drougge tycker Blondinbella förstör unga människors liv. Artikel beskriver varför Blondinbella är lika med framgång - hon är en aningslös ung tjej vilket är en kombination och koncept som säljer. Vad innebär då säljer? Jo, att något är mätbart. Blondinbella lever i den marknadsekonomiska världen det allt ska kunna mätas. Hennes hemsida mäts genom "antal klick, antal besökare, antal ex, antal kronor, läsare, lyssnare, tittare" och det generar i sin tur cash. Något som Blondinbella har skaffat sig. Det är en framgångssaga som många är avundsjuka på. Detta gör henne populär och impopulär. Vem vill inte vara rik? Vem vill inte vinna på lotto? Enligt mig alla. Men Unni Drougge vill att det ska finnas en annan verklighet där klicken inte är avgörande. En värld som fokuserar till annat än yta och som till på köpet är mer mänsklig. Något som, enligt mig, verkar ganska vettigt.

.

Vad är det då som är fel Isabel? Jo, jag känner mig vilsen på grund av att jag kan vara en av dem som indoktrinerats av den mediala världen, av bloggatmosfären utan att inse mitt eget bästa. Unni visar på att den världen är ond. Tänk om jag har påverkats? Sedan i början av veckan har jag kritiskt börjat tänka på mitt liv som jag så ofta skriver ska vara kul och intressant. Livet kul? Vem försöker jag lura. Är jag en blåst 80-talist när jag ser upp till personer som Blondinbella? När jag attraheras av yta som jag ändå tycker har ett innehåll. Vad jag insett mer än tidigare är att blondinbella.se är en verksamhet vars mål är att tjäna pengar. Såsom det finns ett manus bakom en film finns det en verksamhetsplan bakom blondinbella.se. Skriv så att klicken ökar för det genererar reklamintäkter. Jag inspireras och vill att mitt liv efterlikna något som styrs av investerares avkastningskrav. Mina referensramar har satts av något som inte är verkligt och jag känner mig vilsen för jag har gått på det - jag lät Blondinbellas drömmar få sätta min agenda. Jag är skeptiskt för att jag inser att mitt liv, my strive, my drive och mina drömmar har inspirerats av serier såsom Beverly Hills, Skilda Världar och Gossip Girl. Jag har blivit påverkad, fett påverkad av något som inte är baserat på verkliga livet utan på någon annans drömmar och verklighetsflykt. Verklighetssmäll 2.0. Isabel – it’s time to wake up and smell the coffee.

Tror nu inte att jag är helt tappad för det är självklart att jag förstått att det jag sett på tv är inte verkligt men, på något sätt har det ändå satt min standard. Det sitter djup rotat i mitt inre för jag är en av dem som påverkas av media. Ja, jag är påverkbar. Sen kan ju ingen ta ifrån mig att jag faktiskt har levt som jag lärt och haft kul i mina dagar. Vid ett flertal tillfällen har jag känt mig som huvudrollsinnehavaren, eller statisten för den delen, i en Hollywoodfilm. Vid ett flertal tillfällen har jag fått nypa mig i armen och ställt mig frågan "hur hamnade jag här?". Gemensamt för alla dessa tillfällen är att det är händelser som skulle kunna passa i en film. Händelserna som jag uppskattar mest här i livet är de som innebär en verklighetsflykt från det trista och gråa. Är detta normalt? Ska jag fortsätta gilla marknadsekonomi där den med flest klick vinner eller vad ska jag göra? Vad är rätt och vad är fel? Blir livet bättre med mindre yta? Ska Unni eller Blondinbella få inspirera min vardag? Jag gillar Unni Drougges artikel och anser att den är vettig. Det gör mig ont att Blondinbellas svarsreplik inte är lika stark - den är faktiskt riktigt tunn. Det är kanske så att jag håller på att växa upp och inse att jag ska vara min egen förebild, att jag ska sluta vara så påverkbar och lättköpt. Att jag ska inse att jag i själva verket lever min drömvardag och att jag ska vara nöjd. I vilket fall måste jag stanna upp, tänka till och fortsätta klura. Det ska jag göra i Paris. En resa som jag ska åka på helt själv, som styrs av mig och ingen annan. Bra Isabel, du kanske inte är så vilsen som du ändå tror...