Isabel Dreveborn

Igår kom dagen jag åkte hit för. Jag hade moment efter moment och nu känner jag mig känslomässigt trött. Jag är redo att åka hem. Jag vet inte hur ni funkar men mina känslor tar musten ur mig. Ofta går det spikrakt uppåt, sen spikrakt nedåt och sen sover jag. Som sagt, det tar på krafterna men i längden tror jag att det att det blir mer intressant än om allt bara hade rullat på genom ett stillsamt lugn. Utan dalar inga toppar. Samtidigt, det är inte mycket jag kan göra - jag är som jag är. Nu är det bara att invänta nästa stegring. Känner jag mig själv kommer den inom kort. Det är dags att checka ut. Hejdå Paris, je t'aime toujours!