Söndag - trotsåldern är evig.
Häromdagen var jag uppe sent trots att jag skulle upp tidigt. Jag tror att jag skrev något om att jag busade till det och att jag trotsade mot mig själv. Sedan dess har jag inte kunnat släppa trotsande och gått och klurat på vad det egentligen innebär. Min slutsats är följande:
.
Trotsåldern är evig.
.
Okej, vanligtvis säger man att trotsåldern brukar inträffa vid 2-, 6- och 9-årsåldern. Barnet testa sina gränser mot exempelvis föräldern. Vad som händer sen är just det jag skrev i inlägget; man slutar trotsa mot föräldern, man växer upp. MEN, vad händer med trotset? Vart tar det vägen? Det är här min analys kommer in. Jag tror att man vänder trotset mot sig själv, testar vilka förmågor man har och hur mycket man pallar. Man sätter sina egna gränser utifrån sig själv. För mig känns det ganska meningslöst att ringa pappa och säga att jag inte ätit några grönsaker idag. He coulden't care less tror jag. Istället säger jag till mig själv att jag måste ta en grönsak för annars kommer jag må dåligt. Således tar jag en tomat. Dock kan jag även välja att inte ta tomaten=jag trotsar. Förut bestod trotsen av två olika parter men när man är ur den traditionella "trotsåldern" blir givaren och mottagen för trotsen samma person. Trotsen som förr riktades mot föräldrarna riktas istället mot dig själv. Ibland går jag och lägger mig tidigt, ibland sent. Ibland trotsar jag, ibland inte.
Kommentarer
Trackback
